Jag krigar, i ett krig ni inte ser

Att må dåligt är inget någon väljer. Ingen väljer självmant att gå igenom smärta, sorg, ilska, oro och ångest. Ingen vill känna sig ensam, nere eller tom. Ingen vill visa ens riktiga jag, för man är rädd hur människors reaktioner ska utspelas. Det räcker med att man dömer sig själv till den grad att det är självskadande. Där varje dag är en kamp som man inte vågar visa men man önskade alla kunde se och förstå.
Jag försöker bli bättre på säga hur jag mår, vad jag egentligen går igenom och vad min bagage har orsakat. Jag har varit en förälder hela mitt liv utan ha biologiska barn, jag har fått vara en storasyster där jag skulle ha varit en lillasyster, jag har tagit hand om andra ungdomar som fått utstå samma krig som jag utan ta hand om mig själv. Jag gör det fortfarande för jag inte kommer från den typen av svensson familj som många andra gör. Jag kämpar med ena handen mot myndigheter, den andra handen för hålla andra i liv, i den tredje handen för inte själv falla. Vi alla har krig, krig som vi inte visar utåt. Där man har fått byta ut sorg mot mod, där ångest har fått vara ens drivkraft och vart dödens vid öga har fått ge motivationen för leva. Vi pratar inte om det, för det är tabu. Det är "mellan fyra ögon" eller det är samhällsnormen som talar om vilka roller som är okej och inte, vad man kan prata om eller inte. Vad man ska dömas för och inte. Pga okunskap. Jag hatar det.
Jag var tvungen gå ut och gå på morgonen, lyssna på musik och reda upp mina tankar. För ibland blir jag också rädd, rädd att jag inte är tillräcklig. Att jag inte är bra stöd eller hjälp till dem jag älskar mest. Att jag inte kan rädda dem. Fast jag försöker mitt bästa. Ibland tömmer det min energi, jag önskar ibland jag kunde släppa allt jag kände, få en chans att gråta ut en ordenlig gång, släppa allt och få en oskriven sida i mig och gå fram som den krigare jag är. Men vad gör man inte för dem man älskar?
Ett hållbart liv


Någonting jag har haft i huvudet det senaste året är uttrycket "ett hållbart liv". På alla fronter och vad det egentligen innebär. När jag läser om klimatförändringarna, när jag tittar på konsumtionerna i samhället öka, reklamer som finns överallt, affärer som är tillgängliga och är öppna längre, där vi återvänder inte saker utan det ska invensteras nytt. Värmen håller i sig längre än normalt, jag ser det tydligt här i Norrbotten genom det är +20 grader här i Oktober tillhör inte det normala. Jag har börjat märka att barn har börjat prata att deras värde sitter i vad dem äger, istället för vem dem är. Man ser kritiska dokumentärer, forskningar och undersökningar att haven börjar bli utfiskade, att människan avverkar natur resurser för kunna köra våra bilar och kunna parkera dem och äta mer kött. Hela grejen gör mig mörkrädd.
Jag har insett länge att man kan göra förändringar och vi har sakta börjat göra det hemma. För säga "en individ kan inte göra skillnad för miljön" är bullshit. Någon måste börja och det kan göra att andra tar också efter. Men jag vill göra mer och leva ut mer det liv jag känner att jag vill leva, men det är så lätt att man bara flyter på av samhällets normer och jag vet själv, jag har gjort det en stor del av mitt liv av många olika orsaker. För vem vill bli utpekad som annorlunda? Men jag bryr mig inte längre. Då får folk tycka det. Jag är mån om att må bra, ha en bra hälsa och låta våra framtida barn kunna leva på våran planet utan att vi förstör den. Jag vet också att det kommer krävas fler uppoffringar, men jag ska göra mitt bästa och låta det få ta tid att anpassa sig för det är då man orkar och klarar av det.
Om ni har tips som ni gör själva eller vet av på bättre miljö medvetna val i ens hem och livsstil, ekonomiska fördelar ect, berätta! :)
Ett skadad eko
   


Ibland hör jag hur min själ skriker. Bara rakt ut. För skadad för nästan inte höras. Ibland hör jag det klart och tydligt, speciellt när kväll har blivit natt. Där en ung dröm är död och på en plats där tron var större än mörkrets drottning. Att backa tiden är som känna hur bilen voltades ner i diket och hoppas att det var en som dog, men jag gjorde inte det men det lämnade en del av min själ kvar. Där frosten biter tag, där mat smakar som aska i munnen och ord är bara ord, löften är en avsmak på livets grymheter. Där man gång på gång lovar sig själv att inte falla, men man är ändå tillbaka på asfalten och känner att sina knän blöder. I rädsla och ensamhet staffar man omedvetet och medvetet sin kropp. Allt för slippa känna det hjärtat egentligen känner.
Jag lovar att försöka. Jag lovar att försöka tro på mig själv. Jag lovar att försöka behandla min kropp bra. Jag lovar att sluta vara så elak mot mig själv. Jag lovar att ge kärlek när jag egentligen vill hata mig själv. Jag lovar att vara ärlig mot mig. Jag lovar att ge mig själv fler chanser. Jag lovar att försöka vara mer närvarande och minska ångesten. Jag lovar att ta hand om mig själv, till vilket pris som helst.