Tacksam? Otacksam?
Vi alla har någon vi är tacksam för, någon som vi skulle kunna gå igenom eld och vatten för. Någon som drar oss upp när mörkret kommer närmare, någon som ger sådana där klockrena ärliga svar och som besvara alla dumheter vi har för oss genom att delta i dem själva. Där de kan bara titta på en för veta vad som är fel och dem som vill vara den delaktighet i alla glädjebesked och de som sörjer lika hårt när vi gör det. En person som får världen att skina på ett sätt vi inte kan göra på egen hand. En person ibland som känner oss bättre än vad vi känner oss själva. Vi alla har någon vi är tacksam för vi har i vårat liv och som vi älskar mer något annat. Jag har iallafall några sådan personer i mitt liv.
Det jag kom och tänka på är alla människor jag har släppt de senaste två åren ur mitt liv. En process som inte har varit det minsta rolig, jag har skrikit och jag har gråtit genom nätterna av smärta. En smärta när man har fått inse hur ensam man egentligen har varit trots människor som har varit runt om i ens omgivning. Att man har saknat människor som inte har saknat en tillbaka. Kvällar där Marcus har fått hålla om mig för känslorna har ätit upp mig på insidan, där jag har skakat av ångest i timmar. Inatt vaknade jag med tankarna av otacksamhet och tacksamhet. Otacksamhet för alla människor jag har lagt så mycket tid, energi och pengar på som verkligen pissat tillbaka i ens hand, de som tryckte ner mina känslor så hårt att jag har idag svårt att lita på människor och har svårt att ta in nya vänner i mitt liv. Människor jag hade kunnat dö för, de är främlingar idag för mig. Jag saknar inte dessa människor längre, jag saknar vissa minnen men jag saknar inte hur människorna har behandlat mig eller mina känslor. Och jag är tacksam för dessa människor inte längre är i mitt liv, att jag har gått vidare utan dem för jag mår mycket bättre än energitjuvar som fick mig att må dåligt om mig själv. Tacksam för de människor jag har i mitt liv som drar fram de bättre sidorna i mig och håller upp mig när mörkret kryper sig snabbt fram. Tacksam att jag vågade ta bort kontakten med människor jag trodde var allt för mig men som egentligen tog min energi, fick mig att må dåligt, fick mig att göra allt åt dem men de stod inte där för mig och det är okej att ta bort sådana människor ur ens liv. Tacksam för att jag vågade stå upp för mig och mina känslor. För jag är också viktig.