Jag krigar, i ett krig ni inte ser

Att må dåligt är inget någon väljer. Ingen väljer självmant att gå igenom smärta, sorg, ilska, oro och ångest. Ingen vill känna sig ensam, nere eller tom. Ingen vill visa ens riktiga jag, för man är rädd hur människors reaktioner ska utspelas. Det räcker med att man dömer sig själv till den grad att det är självskadande. Där varje dag är en kamp som man inte vågar visa men man önskade alla kunde se och förstå.
Jag försöker bli bättre på säga hur jag mår, vad jag egentligen går igenom och vad min bagage har orsakat. Jag har varit en förälder hela mitt liv utan ha biologiska barn, jag har fått vara en storasyster där jag skulle ha varit en lillasyster, jag har tagit hand om andra ungdomar som fått utstå samma krig som jag utan ta hand om mig själv. Jag gör det fortfarande för jag inte kommer från den typen av svensson familj som många andra gör. Jag kämpar med ena handen mot myndigheter, den andra handen för hålla andra i liv, i den tredje handen för inte själv falla. Vi alla har krig, krig som vi inte visar utåt. Där man har fått byta ut sorg mot mod, där ångest har fått vara ens drivkraft och vart dödens vid öga har fått ge motivationen för leva. Vi pratar inte om det, för det är tabu. Det är "mellan fyra ögon" eller det är samhällsnormen som talar om vilka roller som är okej och inte, vad man kan prata om eller inte. Vad man ska dömas för och inte. Pga okunskap. Jag hatar det.
Jag var tvungen gå ut och gå på morgonen, lyssna på musik och reda upp mina tankar. För ibland blir jag också rädd, rädd att jag inte är tillräcklig. Att jag inte är bra stöd eller hjälp till dem jag älskar mest. Att jag inte kan rädda dem. Fast jag försöker mitt bästa. Ibland tömmer det min energi, jag önskar ibland jag kunde släppa allt jag kände, få en chans att gråta ut en ordenlig gång, släppa allt och få en oskriven sida i mig och gå fram som den krigare jag är. Men vad gör man inte för dem man älskar?