Mot ett enklare liv

Första gången på flera månader så har det börjat mörkna in här på kvällarna, någonstans i mig så känns det som en hemma känsla. Om det är för jag har levt länge i mörkret eller för jag gillar det, en känsla som är i konflikt. Just nu sover Marcus och jag ligger och lyssnar på Panic! At Discos nya album, en av mina favoriter är deras låt Hey Look Ma, I Made It. Jag skriver mina nya inspirationslistor och låter tonerna komma ut och göra det som känns rätt för mig, det känns som det är min tid nu. I många år har jag varit rädd, rädd att vara den jag är till fullo och göra det som gör mitt liv mer värdigt. Som att jag har straffat mig i hemlighet på insidan, att så fort något har varit bra eller gett mig frihet så har något i mig panikbromsat, som jag inte har förtjänat det. För det liv jag har levt är som en bok som aldrig blev färdigskriven, den delen är som ett brutet ben som aldrig fick en chans att läka, det är död och liv med historier som man skrattar nervöst åt dem för man vet inte om man kan bemöta dem på något annat sätt.
De senaste veckorna har jag börjat bearbeta mitt tankemönster och jag inser hur stark på ytan jag har fått vara och det tänker jag fortsätta vara, mot det jag vill ha, det liv jag vill berika mitt inre med, fördela min tid och kärlek till människor som förtjänar den och lägga fokus på mig själv för kunna hjälpa andra. Och för nå det krävs det mycket jobb, uppoffringar, planering och ett ärligt försök att leva efter det också, att ge samma förutsättningar till mig själv som jag skulle ge till min bästa vän. För jag måste bli min egna bästa vän nu, för jag är inte lycklig på det sätt jag önskar för mig själv. Men jag kan komma dit, jag måste försöka åtminstone. Så jag börjar hemma, i våran borg. Få bort allt överflöd, allt som inte behövs, allt som tynger min själ och för att minska ångesten att det känns klottrigt. Mot ett lättare och enklare liv.
Min favorit
En av mina absolut favoritbilder.
På bilden ligger Wilma och vaktar som hon alltid gjorde när hon levde, Marcus ser fridfull ut när han dricker sin Coca-Cola under ett bygge vi hjälpte till med. Det beskriver så mycket i vårat liv och det är de små sakerna som gör att jag känner mig lycklig på insidan. Marcus framkallar dem känslorna varje dag på ett eller annat sätt, om det inte är riktig kärlek så vet jag inte alls vad kärlek är.
Så trots en dålig dag på jobbet och hemska myggbett (är allergisk) så är jag så nöjd med mitt liv just nu. Jag har en planerad resa tillsammans med personen som gör mig så otroligt lycklig, vi sparar till vårat framtida hus, jag tar framsteg i min träning och kost samt hur jag jobbar på min självkänsla, jag har sökt kurser till hösten och vi har även funderat på att testa någon ny aktivitet tillsammans, typ som dans, yoga eller klättring. Jag har så många otroligt fina vänner och jag har mer energi än för ett år sedan och få kvalitetstid tillsammans med dem igen är något jag värderar väldigt mycket. Skrivandet och läsandet är högt fokus med än vad jag har varit de senaste sex åren. Jag är för första gången på många år nöjd, nöjd med det livet jag har lyckats skapa för mig. Magiskt.
Jobba på min självkänsla
En bild på mig för 5 år sedan en sen höstkväll, visst är det en vacker och magisk känsla man får av den.
I min resa till mitt bästa jag:et så måste jag bli snällare mot mig själv och en sak jag tänker jobba stenhårt med som jag har redan i småsteg börjat med är att våga vara med på fotografier och inte kritiskt granska min kropp till något negativt. Under många år, jag tror det går tillbaka ända sen jag var barn att vara fotoskygg. Så fort någon har ens funderat på rikta en kamera mot mig så har min ångest dödat mig inifrån, min själ har skrikit i panik och jag vill bara sätta mig ner och gråta. Och under INGA omständigheter ska min kropp vara med på bild, utan endast från min "bra vinkel" annars totalvägran. Jag inser att det är helt galet, tänk vad många ögonblick jag har missat i mitt liv pågrund av fokusering av min vikt har varit, pga vad andra människor stoppade galler i mitt huvud. Så kommande tillställningar, fester, semestrar eller en vanlig enkel bild så tänker jag vara med och jag tänker jobba på detta, för det spelar ingen roll att jag har övervikt, det avgör inte om jag är vacker eller inte. För så som jag ser andra människor måste jag börja se mig själv. För alla människor är vackra, bara på olika sätt!