Mina tankar vid viktminskning
Vi talar högt om snabba vägar till viktminskning och vi applåder högt när någon har lyckats. Det som vi trycker ner bland skuggorna är hur vi tar oss dit egentligen och vilka uppoffringar det är, hur vi mår innan, hur vi mår längst vägen, hur mående är vid målet, vi berättar inte misslyckanden, de farliga stigarna, självhatet och förbannelserna. Nu säger jag inte att alla gör så vid viktminskning eller vid viktökning, men jag vill tala ut om hur det kan se ut och hur det en gång i tiden faktiskt såg ut för mig.
Jag föddes in i en trasig grund med värderingar som är skeva. Där hela havet stormar och även i det stillaste vattnet lurade faror. Och med i en kombination av fysisk och psykisk misshandel i skolan också så blev mat min flyktzon. Ett heligt tempel, en substans där allt var bra, det gav tystnad på ett sätt inget annat kunde eller faktiskt gav. Men det gav också mer ångest och skam, skam för jag åt, skam för jag ville ha mer mat för desto större såren blev för mig i verkligheten desto mer mat ville jag dämpa i hålen och när självhatet kom så slutade välbehagskänslan komma från mat, men man åt ändå. I hopp att inte känna någonting från verkligheten längre.
När jag flyttade hemifrån, när jag började i en ny skola, när jag bröt kontakten med människor så var det fortfarande för stora hål och jag hade inte kontroll. Maten hade kontroll över mig. För då kom ångesten, "tänk om människor inte tycker om mig för den jag är, tänk om mitt bagage är för stort för jag ska bli älskad, tänk om allt alla har gjort mot mig förtjänade jag, tänk om jag är för ful och fet att det går inte att bli sedd, tänk om". Huvudet hade ett krig som inte syntes utåt men hade vuxna människor tittat närmare hade de sett hur galet hur ett barn kan gå upp så mycket i vikt och hjälpt istället för kommentera "nu är du för stor, tänk på vad du äter, andra barn är smala, vill inte du också vara smal?".
Ord kan sätta sig som ärr. Som knivar i en ens själ. Sticksår som gräver djupare om möjligheten finns till godo tills en dag det utvecklas till något skadligt. Så jag hade  fått lära mig mig att tjock = olycklig, inte som alla andra, det ska man tänka på hela tiden, pojkar älskar inte tjocka flickor, du är inte värd att bli älskad. Det var också en körningsport till ett yttligare skadebeteende med mat, dieter och hat mot mig själv och min kropp, där alla typer av bekräftelser är ju att bli "älskad" sen om det är negativt spelar ingen roll, för någon tycker ju om mig trots min feta kropp. Så då får jag lära mig att leva med att det är det bästa jag kan få.
När jag var 22 år vaknade jag av en dröm att jag dog av min övervikt och jag kunde se alla människor jag har älskat och dem jag har förlorat, alla upplevelser jag har missat på grund av min övervikt och mitt förflutna. Det som skadade mig. I den sekunden valde jag att göra någonting åt det utan operationer, jag vill ju inte dö men jag ville inte heller leva som jag gjorde. Den dagen började jag läsa på om mat, matmissbruk, vad kostlära egentligen är, vad näring innebär, vad vitaminer gjorde, vad sockerberoende är för något, hur mat påverkar våra kroppar och våran hjärna, vad biverkningarna gör mot oss och vad det innebär att göra en livsförändring. Är träning nödvändigt? Hur motverkar man skador, hur bygger man muskler och hur förbättrar man sin kondition med sådan övervikt. Vad teknik innebär, vad man gör för må bra utan att skada sig själv och måste man ha människor i sitt liv som inte får en att må bra?
Och från den dagen till idag har jag gått ner över 50 kilo utan någon operation, utan skada mig själv, utan se mig själv med hat. Det har absolut inte varit enkelt, vissa dagar och veckor har gått på rosor och andra veckor har jag kämpat dagligen med ett matmissbruk då jag fick lära mig att det går hand i hand med mitt mående. Idag kan jag hantera det rätt bra även om det har tagit tid att förstå och jag lär mig varje dag och det är jag tacksam för, jag är tacksam att jag vågar tro på mig själv i de svåraste stunderna och kämpa vidare för mitt bästa mående även om det inte blir det bästa resultatet på en gång. Självklart har det gjort ont att ibland inte få äta för att få dämpa svåra känslor, att lära sig få prata om ens känslor när man i över 20 år varit tyst om dem. Det har gjort ont att ta bort människor som har skadat en och påverkat mitt liv negativt men när jag tänker på det inser jag ännu mer hur glad jag är av den där drömmen. För även om jag inte har nått mitt slutgiltiga mål än så skulle jag aldrig nått dit om jag inte hade vågat tro på mig själv. För jag har varit så jävla duktig och nu är det dags på riktigt nå mot det slutgiltiga målen och trots att jag är rädd ibland, så vet jag att jag kan och jag ska.
13 åriga Anneli, jag vet hur rädd du var. Jag vet hur stor smärtan var och hur maten dämpade din sorg. Jag vet att du grät genom nätterna och önskade saker du egentligen inte ville. Titta idag, idag strålar du ut med ett sken som du aldrig trodde du skulle få. Du är så älskad och du älskar människor som du är tacksam för att du har i ditt liv. Även om det inte blev det livet du förtjänade som barn så har du ett fantastiskt liv idag och vet du vad det bästa är? Det är att det du som tog dig dit, vilken kämpe du är och har alltid varit. Tack.
 
Garderobsresning
Ser din garderob ut som min? Ett o-orgnaiserat kaos, fullt av färger, plagg som används alltid och andra inte alls. Erkänn det börjar kännas igen? Kläder som man en gång älskat, plagget som såg så jävla snyggt ut på affären men efter en gång användning så ligger den längst in där i garderoben för att irritera en för de 299:- man slängde i sjön så man sparar den, ifall man skulle ändå "komma på" att man vill ha kvar den..
Jag tittade in i mina garderober idag och kände nu får det vara nog, det går inte att ha det såhär längre. Jag kan inte spara kläder som är 6 storlekar förstora (ni läste rätt!), kläder som är försmå, klädesplagg som var populära 2005, slitna t-shirtar på ett ganska osexigt sätt, noppriga bh och kläder som får mig att gråta för de känns inte alls som mig och de kanske aldrig riktigt gjorde det från början heller.
Detta är min plan:

  • 1. Sätt igång en skön musiklista.
    2. Dra ut alla kläder från alla garderober.
    3. Slänga kläder som är noppriga, har hål i sig eller är på något sätt oanvändabara samt ej använts på över 1 år.
    4. Gå ingeom vad som ska sparas och ta undan vinterplaggen.
    5. Rensa plagg som kan säljas, de som kan ges bort och de som ska till återvinningen.
    6. Tvätta, dammtorka igenom garderoberna och vika in kläderna snyggt tillbaka in.
    7. Titta på nya kläder och låta fantasin flöda fritt, bära det jag vill med stolthet i ryggraden.

     
Strenght in pain
Den här tatueringen gjorde jag när jag hade passerat - femtio kilo. Kan ni föreställa er det? Det är en evig påminnelse om hur mycket smärta än jag någonsin har och kommer få uppleva i mitt liv så är jag alltid starkare. Hur vet jag det? Ja, det är för jag är ett livslevande bevis.
Efter jag snubblade över också denna bild inser jag att jag vill nu fixa de resterande kilon jag har kvar att gå ner. Inte just för jag behöver bli smal, men jag vill verkligen tänka på min hälsa och bli den bästa versionen som jag vet att jag kan vara. För om jag är så stark i mitt psyke så kan jag också ge en del av den styrkan till min kropp. Så efter många "misslyckanden" så når jag dit, för hellre att det har tagit tid än inte alls.